Inlägg publicerade under kategorin Allmänt
Det var först när jag utbildade mig till bibliotekarie som jag lärde mig vad en foliant är, det vill säga en stor bok i folioformat. Några av er kanske minns Harriet Löwenhjelms tonsatta dikt ’Beatrice-Aurore’ där det i Gamla stan på Kornhamnstorg i Hallbecks antikvariat fanns en drömbok i just folioformat. I biblioteken står dessa verk vanligtvis på separata hyllor.
Folianter är trevliga att umgås med. Väger ibland väl mycket men det kompenseras av innehållet. Många så kallade soffbordsböcker är folianter, fyllda av foton. Vi som bor långt från gallerier och konstmuseer kan kompensera vår kulturella längtan genom att på hemmaplan botanisera i välredigerade bildverk. Den som missar en utställning får trösta sig med en katalog. Det gör jag.
I somras visade Nordiska Akvarellmuseet i Skärhamn en kritikerrosad och publikdragande utställning av den amerikanske konstnären Andrew Wyeth. Jag hann aldrig dit men gläds ändå åt bilderna tack vare en diger foliant. Nästa utställning på det prisbelönta museet längst ut på Tjörn hann jag beskåda men njuter än mer i efterskott av att bläddra i Louise Bourgeois ”Mother and Child” där en intensiv röd gouachefärg flödar över vita akvarellpapper. Allt är rött och konstnären upprepar ihärdigt sitt mantra: bröst, barn, befruktning, graviditet, födelse. Katalogen tycks förblöda men rött är inte bara blodets färg, utan även raseriets, farans och skuldens. Jag pussar på med kärlek och lust.
Franskfödda Louise Bourgeois (1911-2010) tillhör vår tids stora konstnärer. Hon dog i våras 98 år gammal och fick sitt stora genombrott vid fyllda 70 genom att som första kvinna få en retrospektiv utställning på MoMa, Museum of Modern Art i New York. På så sätt kliver hon bokstavligt in i konsthistorien och kommer aldrig att kunna suddas ut. Bourgeois konst är ett konkret minnesarbete och hon förknippas starkt med skulpturen Maman, en metallisk jättespindel drygt nio meter hög. Originalet finns på Tate Modern i London men fem kopior är också spridda över världen. ”Mödrar blir spindlar. Fäder äts upp”, skriver Joanna Persman i folianten jag kramar över täcket. Jag känner konstnärens längtan: Övergivenheten är den enskildes trauma. Du måste kunna ta emot.
Folianter förför och följer en. Bildrika. Vackra. En svensk fotograf som mutat in en speciell sektor inom det här formatet är Åke E:son Lindman. Han hamnar också i mitt knä genom ”Svenska lanthus. Arkitektur och interiörer från fem sekel” (Max Ström). Susanna Schermans text är informativ och Lindmans bilder helt oemotståndliga.
Här möter vi interiörer i tjugo av Sveriges vackraste lanthus. Vi gör en tidsresa, äldsta huset är byggt kring 1470: Torpa stenhus vid sjön Åsunden i södra Västergötland. Sju landskap finns representerade med tonvikt på Uppland. Dalarna bidrar med Fågelsjö gammelgård djupt inne i Orsa Finnmark. Gammelgården som ligger ”bortom åa” har en magnifik pardörr skapad till ett bröllop 1821 och i herrstugan direkt på träpanelen syns målningar i naiv dalastil. Se där en bok som må fungera som guide inför sommarens utflykter!
När Riksbanken igår höjde räntan var det helt väntat, men problemet är att åtgärden framstår som både ganska vanmäktig och dessutom helt i avsaknad av precision.
Svensk ekonomi går som ett sprinterlopp, särskilt i jämförelse med övriga västvärlden där tillväxten är låg och kriser hotar litet här och var. Men obalanserna växer i svensk ekonomi och sprinterloppet kan faktiskt också liknas vid ett störtlopp. Hushållen skuldsätter sig rekordartat för att köpa bostäder i framförallt i storstäderna. De bättre ställda hushållen har överösts både med skattesänkningar och med olika subventioner - RUT och ROT - som gör att köpet av en lyxig sexrummare på Östermalm inte förmörkas av tanken på att den måste städas utan istället förgylls av de härligat statushöjande ombyggnationer man kan göra med statens ROT-bidrag.
”Efter att ha sålt lägenheter på Östermalm i nästan 20 år vågar jag hävda att gruppen av förmögna kunder aldrig har varit större än vad den är nu” - så skrev en mäklare i Svenska Dagbladet häromdagen. Han menade att det idag finns ett betydligt större antal människor som är ”pris-okänsliga” för objekt i 15-20-miljionersklassen.
Ett litet skikt mycket gynnade hushåll driver alltså fram en hotande bubbla i svensk ekonomi. Men det problemet kan inte Riksbanken komma åt med en generell räntehöjning. Det är bara finanspolitiska åtgärder i fördelningspolitikens tecken som kan göra något åt det men tyvärr är det inget som Anders Borg är intresserad av.
Delar av svensk ekonomi behöver kylas av - och det är bråttom - medan andra delar behöver värmas upp. Arbetslösheten är hög och långtidsarbetslösheten tynger. I själva verket har detta land just nu stora möjligheter att genom kloka investeringar lägga grunden för en bättre och mer hållbar ekonomisk framtid. Istället för att resurser går till att bygga om ett kök på Östermalm borde de gå till att lyfta miljonprogramsområden i eftersatta förorter, eller till att investera oss ur den infrastrukturkris som vi upplever i form av tågkaoset.
Berättelsen om Torsångsbocken Käre som upptäckte kopparn i Falun, säger en hel del.
Nu har en studiecirkel som träffats i tio år lyckats skriva Torsångs historia i bokenKopparbergets modersocken - Torsångsbygden från istid till nutid. En oerhört ambiitiös ansats och redan i titeln en inriktning. Falu koppargruvas centrala roll i Sveriges utveckling har sitt ursprung i Torsång. Torsångsborna har och ska ha en gott självförtroende i detta.
Att en studiecirkel med femton deltagare kan producera en sammanhållen bok är en bedrift. Böcker som produceras av en grupp på det här viset brukar spreta oroväckande mycket. Det gör inte den här. Men så har man också en van bokförfattare och bokutgivare som cirkelledare och huvudförfattare, Björn Ericson.
Det är svårt att skriva lokalhistoria. Det kan bli näst intill introvert och intressant endast för de berörda. Det kan bli akademiskt och tråkigt. Det kan gå in i en så massa detaljer. Historia kan också bli glättig nostalgi utan minsta relation till varken tidutveckling, klasssamhälle eller fördjupad historiesyn.
Efter att själv både ha skrivit en bok om Borlänges historia och en hel del historiska artiklar, så vet jag att det svåraste är inte att ta fram den historiska kunskapen. Det svåraste är att beskriva den så att människor tycker det är intressant.
När man slår upp den här boken blir man ju bara svettig. Inte nog att man varit femton män och kvinnor och hållt på i tio år. Man har också blandat in professorer, historiker, arkeologer, släktforskare och diverse lärt folk.
Har man gått en sommarvandring runt i Torsågsbygden med en av studiecirkeldeltagarna, så vet man att det finns gedigen kunskap i gruppen bakom boken..
Det är också få historiska böcker som kan visa upp en så bred historisk kunskap som denna. Men allt är skrivet utifrån Torsång.
Även om huvudförfattaren Björn Ericson är en försynt man så är budskapet tydligt. Titta inte ned på Torsång. Här har vi historia i kvadrat. Falu Gruva och dess betydelse för hela Sveriges ekonomi kan slänga sig i väggen. Bocken som hittade kopparn i Falun kom från Torsång. Falun var bara en liten fäbod till Torsång en gång i tiden. Så kom inte och se ner på oss.
Boken tilhör inte de introverta exemplen som bara har ett intresse för de berörda. Tvärtom så är det så att man boken igenom sätter Torsång i förhållande till Sverige. Det är en bra lärobok i Sveriges historia, med Torsång som utgångspunkt. Med tanke på att andra historieböcker ofta har Stockholms slott och kungalängderna som utgångspunkt, så varför inte. Kanske en bra lärobok för elever vid högstadiet i Ornäs skola.
Det har framställts som något nytt och modernt, i kontrast till partiet i övrigt som, underförstått, inte begriper det.
Det förbryllande är dock att dessa förvisso kompetenta S-företrädare inte gjort något annat än vad starka socialdemokratiska kommunalpolitiker gjort i alla tider. Något nytt och omvälvande i socialdemokratisk politik är det inte; det intressanta är snarast att dessa kommunalpolitiker, på tvärs mot dagens marknadstänk, liksom som förr använt politik för att påverka jobb och företagande.
Nu har jag upphört att vara förbryllad, för nu har jag fattat att den här bilden är ett inslag i den kampanj som finansierats av Svenskt Näringsliv och drivits av socialdemokrater anställda på PR-byrån Prime för att göra S ”mer tillväxtvänligt”.
Att lyfta fram de här s-kommunerna tjänar två syften: dels att visa att väljarna belönar tillväxtpolitik, dels att fästa bilden av att socialdemokratin i stort, till skillnad från sina kommunpolitiker, inte förstått det och behöver tänka om. Konspirationstänkande? Inte. När man tillbringat livet nära politikens maktcentra känner man igen ett kampanjupplägg när man får det mitt framför näsan. Alltihop följer skolboken, och känns för övrigt igen från de tider då det var grupper till vänster, som med dagens språkbruk arbetade undercover för att erövra socialdemokratin inifrån.
På den tiden brukade vi kalla det infiltration. Men vad är egentligen kampanjens syfte?
För socialdemokratin är ju inte tillväxtfientlig! Tillväxt och tillväxtpolitik behöver förvisso alltid diskuteras, men den diskussionen i partiet hade kommit ändå, den här kampanjen förutan. Det räcker utmärkt väl med de många opinionsmätningar som visar att väljarförtroendet är lågt i frågor kring jobb och ekonomi för att intensifiera debatten (som inte varit så frånvarande som kampanjen vill ge sken av).
Sett i det perspektivet hade Svenskt Näringsliv kunnat spara sina fyra miljoner till något annat. Dock, det är knappast en allmän tillväxtdebatt som är målet; målet är att påverka inriktningen av diskussionen. SN verkar oroa sig för en debatt inom partiets yngre generationer som närmar sig miljöpartiets. Jag skulle beskriva det som att många unga socialdemokrater främst vill problematisera själva tillväxtbegreppet, det vill säga sättet vi i dag skapar – och mäter – tillväxt. För tillväxt i dag skapar inte bara nya resurser, det förstör också resurser. Det handlar om naturresurser, klimat och miljön i allmänhet, men också om människor: förslitningen av arbetskraften, de allt hårdare kraven på de anställdas tid och de effekter det får för andra delar av livet.
Borg håller nämligen på att ge Sverige ekonomiska problem. Det kan låta konstigt, eftersom svensk ekonomi och statens finanser är starka. Men det är det som är problemet. För han borde göra något åt nackdelarna med ekonomins överhettning. En är de höga bostadspriserna beroende på bankers stora utlåning, men även sänkta skatter. Borg lutar sig dock tillbaka för annat ser ju bra ut.
Det är att den ekonomiska tillväxten i år blir 5,5 procent, statsfinanserna går ihop trots lägsta skattekvoten sedan 1975, arbetslösheten minskar även om den ännu är på rätt hög nivå och inflationstakten i november är 1,8 procent, under riksbankens mål om två procent.
Borg vill att andra, riksbanken och affärsbankerna, ska sköta den åtstramning som svensk ekonomi behöver. Problemet är att ingen av dem har intresse av det.
Riksbanken ska bara se till inflationsnivån. Den är låg, inom det spann på en till tre procent där den bör vara. Riksbanken ska utifrån det inte höja styrräntan. Och i december höjdes den ju med 0,25 procentenhet. Så riksbanken vill avvakta med nästa höjning.
Affärsbankerna har intresse av att öka sin utlåning och hävda sig i konkurrensen på utlåningsmarknaden. De har inga intressen av att minska sin utlåning. De vill ju ha fler kunder som lånar mer, inte färre som lånar mindre.
Ändå uttalade i går Bankföreningen en rekommendation om att bostadslån bör amorteras ned till högst 75 procent av marknadsvärdet på den bostadsrätt eller fastighet lånet gäller. Att följa rådet är dock frivilligt.
Och för några månader sedan höjdes kravet på kontantinsats vid bostadsköp från tio procent av köpesumman till 15 procent. Affärsbankerna tycker att dessa krav räcker.
Det är alltså hos Borg bollen ligger för att strama åt de delar av ekonomin som lett till en begynnande bostadsbubbla. Det Borg borde göra är att ta tillbaka de skattesänkningar hans regering genomfört: förmögenhetsskatten, inkomstskatten och delvis fastighetsskatten. Det skulle få tydlig effekt och pressa ned bostadspriserna. Men Borg vill inte det.
I går hade ekonomen Anders Åslund en artikel på DN-debatt. I den uppmanade han riksbanken att höja räntan mer och snabbare. Det kommer riksbanken, helt korrekt, inte att göra.
Förutom att inflationstakten inte motiverar höjning är kronan redan stark gentemot exempelvis euron och skulle stärkas än mer vid högre styrränta. Det skulle i så fall försvåra svensk export.
Ser man på ekonomiska fakta inser man att det är den borgerliga regeringen som skapat den bostadsbubbla som Borg vill att andra än han ska ta itu med. Och när varken Borg, riksbanken eller affärsbankerna vill göra något kommer bostadsbubblan fortsätta växa.
Att en del av de som borde kritisera den av Borg uppumpade bostadsbubblan själv sitter i bostäder vars värde ökat med miljonbelopp de senaste åren kan möjligen hämma deras lust att kritisera.
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 |
2 |
||||||||
3 |
4 |
5 |
6 |
7 |
8 |
9 |
|||
10 |
11 |
12 |
13 |
14 |
15 |
16 |
|||
17 | 18 |
19 |
20 |
21 |
22 |
23 |
|||
24 |
25 |
26 |
27 |
28 |
29 |
30 |
|||
31 |
|||||||||
|